Landskapens färger och färgernas landskap

AV ERIK RYNELL, DOKTOR LEKTOR, LUNDS UNIVERSITÄT

 

Det är lätt att uppfatta Páll Sólnes’ bilder som landskap.

Ett landskap har inte bara med geografi att göra, det är inte nödvändigt en viss plats utan kan också vara inre världar och spår av intryck. Färgen har ett eget liv och förmåga att väcka till liv, en egen skapande kraft som får nya sammanhang att uppstå. Färgens förhållande till landskapet hos Páll Sólnes är inte avbildande. Snarare rör han sig vid gränsen mellan landskapet och de rumsliga möjligheter som uppstår ur färgernas egen dynamik. Man kan också se hans målningar som kompositioner i färg med inströdda associationer till natur och landskap. Vi anar himlar, vatten, kullar, fält och vegetation, men bilderna kommer aldrig över gränsen att verkligen avbilda något bestämt.

 

Páll kommer från Akureyri på Islands nordland. Staden ligger vid en vid fjord mellan bergen. Blicken når långt och man omges av ett landskap i ständig förändring. Vid första anblicken har det långsträckta berget Vadlaheidi på andra sidan Eyafjördur en ganska enhetlig färgskala i brunt och gräsgrönt. Himlen och vattnet i fjorden tillför nyanser av blått vid klart väder. Molnskuggor drar över sluttningarna. Mot kvällen djupnar färgerna och ljuset gröper fram vertikala skåror utmed bergssidan. När kvällsljuset fyller fjorden kan himlen förvandlas till ett gyllengult hav som övergår i rött och reflekteras i fjordens vatten. Men det isländska ljuset har också en klarhet som gör att vilket föremål som helst, en målad husvägg, några blommor i en trädgård, kan lysa upp med en plötslig närvaro som om färgerna blir till medan man ser på. Det oförutsägbara i det isländska landskapet gäller även dess färger.

 

Det är det storslagna och dramatiska landskapets färger som man också kan se i det isländska måleriet. Denna intensitet kan glimta till i Páll Sólnes’ bilder. Men de himlar man tycker sig skönja skulle likaväl kunna vara de över fälten utanför Bollerup i södra Skåne, där Páll Sólnes nu bor och arbetar, över havet utanför Kåseberga eller över våtmarkerna i landskapet kring Linderödsåsen. Och vad är de intensiva fälten av rött, mönja och krapplack, som så ofta bryter fram bland himlarna, molnen och vattnet vi tycker oss se?

 

Den huvudsakliga rörelsen i bilderna går inåt via färgskikt, fragmentariskt fogade till varandra. Ibland går den underliggande duken i dagen genom färgfälten. De flödande streck som uppträder ger sällan en rörelse i sidled utan ger mera liv åt ytorna och förstärker rörelsen inåt. Detta sker även genom formatet, som inte sällan är kvadratiskt eller har relativt lika proportioner mellan längd och höjd. Men även i undantagen är det snarare rörelsen inåt än den horisontella rörelsen som betonas.

 

Pall berättar för mig hur han under studietiden i Köpenhamn följde en kurs i teckning om gavs vid Glyptoteket. Det var en traditionell skolning i att teckna efter modell med kolkrita. Páll, som alltid hade tecknat och haft lätt för det fick inse att detta var något helt annat. Teckningarna bedömdes efter exaktheten i iakttagelsen och när det gällde att överföra denna till papperet. Denna urgamla akademiska form för konstundervisning övade honom att se och att uppmärksamma det som lätt undgår den flyktiga blicken eller snabba associationen. Den tvingade handen ur dess inövade skicklighet till att mödosamt börja upptäcka på nytt. Denna iakttagelsens exakthet tycks Páll Sólnes ha överfört från föremålens form till färgernas och dagrarnas. Intrycken från landskapen är gjorda av en som gått den mödosamma vägen att lära sig se.

 

I Páll Solnes bilder ser man också påverkan från andra naturmålare. En av dem är nästan oundvikligen Johannes Kjarval, den store uttolkaren av det isländska landskapets magi. Kjarvals sätt att arbeta med färg kan föra tankarna till den abstrakta expressionismen. Bland konstnärer som inspirerat Pall Sólnes nämner han även en av dessa, Joan Mitchell och två som delvis arbetar med färgen på ett likartat sätt, Cy Twombly och Per Kirkeby.

 

Pall Solness måleri är undersökande och lyriskt och upptäcker utan att berätta. Det är på en gång den fördjupade iakttagelsen och färgens egen energi. Typiskt nog ger han inte sina bilder namn. Betraktaren leds in i deras värld, inte genom ordet, som oundvikligen också tolkar och avgränsar, utan enbart genom bildernas egna element av ljus, färg och rymd.