Målandets kemi

AV GUDMUNDUR ODDUR MAGNUSSON,

PROFESSOR VID ISLANDS KONSTAKADEMI

 

I min tankevärld är konsten att måla inget annat än en alkemisk process – konsten att ingjuta sinne och hjärta i materia och den komponenten måste vara genuin för att vara vacker. Om du inte kan måla från hjärtat kan du inte måla alls. Om du inte drivs av det inre ljuset – en vision om en ofödd verklighet - är du inte genuint kreativ. Detta utgjorde kärnan i 1800 talets romantiska konströrelse och detta är likaså en tidlös förståelse av kreativitet. Denna medfödda men ofta undertryckta intuition utmanar själen att se bortom det ögat kan se. Enligt min mening är det är vad Caspar David Friedrich, ikonen för 1800 talets romantik, åsyftade; " En målning som inte hämtar sin inspiration från hjärtat är inget annat än ett meningslöst taskspeleri. De rena, uppriktiga känslor vi har i våra hjärtan är konstens ända verkligt sanna källa.

 

Det är precis på det sättet Páll Solnes målar och han har alltid målat med emotionell intensitet. Kärnan i Solnes målningar är ljuset, ofta flammande upp i lågor från en position mellan himlen och den jordiska materian. Han iakttar landskapet intensivt och hans skarpsinniga och visuella observationer av naturens form, rymd och färger är en del av de visuella minnen han tar i anspråk när han målar, vad den ena färgen gör med den andra och hur dessa färger påverkar varandra i fråga om rymd och interaktion. Jord framställs i hans målningar med pigment av mörk umbra, bränd och rå, medan himlen gestaltas i ett ljus av King’s blått, koboltblått, fransk ultramarin, intensiv turkos eller turkosblått. Enstaka brisad av en ljus färg, som man inte hittar någon annanstans i målningen, verkar förankra och skapa jämvikt i hela kompositionen, oftast grundad med permanentkarmin, och krönt med indiskt gult eller kanske mörk permanentgul.

 

Men det sätt på vilket han uttrycker sig tar sig mer komplexa vägar än enbart genom romantiken. Av minst två anledningar kan han mycket väl klassificeras som en abstrakt expressionist. Den ena handlar om spontanitet eller en förnimmelse av spontanitet och den andra handlar om andlighet. Abstrakt konst ger helt klart ett uttryck för idéer som relaterar till en andlig essens, till sinnet och det omedvetna. Även om termen "abstrakt expressionism" tillämpades första gången på amerikansk konst 1946 av konstkritikern Robert Coates, hade den använts i Tyskland 1919 i tidskriften Der Sturm beträffande tysk expressionism. I Förenta Staterna var Alfred Barr först med att använda denna term 1929 avseende Wassily Kandinskys verk. Det här torde påminna oss om att alla de viktigaste pionjärerna inom abstrakt konst, såsom Piet Mondrian och Kashmir Malevich, var djupt intresserade av teosofi. Andlighet är källan till deras grundläggande kreativitet.

 

Sedan millenniumskiftet har tidsandan än så länge inte handlat så mycket om någonting grundläggande kreativt eller "nytt". Det har varit en kreativ period, naturligtvis, men på ett annat sätt. Det har handlat om att manipulera befintliga former och idéer; sätta in dem i nya sammanhang eller betrakta dem från nya eller olikartade synvinklar. Tesen verkar vara att idéer i sig inte är originella - det är bara sättet vi bearbetar, verkställer och utför dem på som gör konstverket originellt och, på samma gång, personligt eller inte. Vi har på många sätt dematerialiserat konstföremålet. Även genom att förklara målarkonsten död! Denna fråga ställdes en gång i en konstskola och den gamle kloke läraren kliade sig i huvudet. "Död? Hur kan den vara död? Målarkonsten är bara ett medium liksom videokonst och installationer. Det spelar ingen roll vilken typ av medium du använder – FÖRUTSATT att det du uttrycker är av en sann natur"

 

Om du inte kan måla från hjärtat - då kan du inte måla alls, vilket betyder även att om du inte kan LEKA från hjärtat så kan du inte leka alls! Du måste lägga tonvikten på det spontana, de instinktiva krafterna. Vi kan, naturligtvis, slänga bort alla dessa klassificeringar och kategoriseringar av 1800 talets romantik, av den abstrakta expressionismen osv. Gårdagen är som ett annat land - gränserna är nu stängda. Tomhet, en vit duk, tabula rasa, intighet, "Jord fanns icke, himmel ej heller". En möjlighet för skapande, här och nu. En imaginär linje dras, ofta obetydligt lutande, föreställande en horisont som reflekterar himmel och jord, mellan de vertikala gränserna i en tvådimensionell rymd, harmonier av blåa toner, allt från toner av ljusblå King’s blue till djupa fylligt blåa i bakgrunden och jordfärger i förgrunden. I mittpartiet ligger focus på ett glödande stänk av permanent karminrött med en smula av gult eller vitt. Du ser in i ljuset och ett nytt liv föds.

 

Sådan är improvisationens natur. "Nyckeln till kreativitet är ett dåligt minne, " sa Miles Davis en gång, vilket påminner oss om improvisationens styrka. Men bakom alla genier, som Miles, gömmer sig tiotusentals mödosamma arbetstimmar. Páll Solnes föddes på norra Island under förra seklets femtiotal. Vi kommer båda från samma trakt och har känt varandra sedan tonåren. Blickar man direkt österut från fönstret i tornkammaren i det hus Páll Solnes växte upp i, ser man ett ståtligt berg försett med en fåra av branta klippformationer, inte högst upp, utan mitt i den vy man har när man ser mot öster. Denna linje i blickfånget är hypnotisk och Solnes målade en gång detta panorama för mig i heta och intensiva färger. Denna linje mitt i synfältet markerar även soluppgången. Redan på den tiden var Páll besatt av solen och på sin första utställning i början av sjuttiotalet, i en källarlokal under vårt gymnasium, ställde han ut en bläckteckning med titeln "Soluppgång betraktad från själva solens perspektiv", där skuggor faller undan från linjen i blickfångets mitt. Din inre värld återspeglas i din yttre värld. Páll Solnes arbetar numera i enslighet, långt borta från sitt subjekt, på slättmarkerna i södra Sverige, och målar endast det han ser i sitt inre.