Erik Rynell

G O Magnusson

Världen utanför hålls på behörig avstånd

INTERVJU AV ANNE GUNNERT FÖR TIDSKRIFTEN ÖSTERLEN 360°

 

Ännu sitter jag på stranden

och ser ut mot öarna

långt ute i havsbandet

där ingen har varit

och där det alltid är vår

och allt är färger och ljus

och klingande toner

 

Tysta harmonier

ensamheten allena

ensamheten fruktbar

och tystnaden.

 

Tyst och stilla är det även hemma hos den isländske konstnären Páll Sólnes strax söder om Bollerup. Det är vårvin- ter och åkrarna ligger bara och bruna mellan isiga snöfläckar. En klassisk pilevall vandrar på den mjuka kullen utanför de stora fönstren. Inne brinner brasan i den danska kaminen och förberedelserna för årets Konstrunda är igång. Lutade mot väggarna står uppemot 25 olika målningar som är under arbete och på bordet ligger minst lika många skisser travade på varandra.

Vi befinner oss i den ombyggda gamla ladan som idag innehåller en spatiös ateljé och vardagsrum i två etage med uppemot sex meter i takhöjd. Det är en vit dröm av luftig rymd som Páll Sólnes under Konstrundan förvandlar till galleri. Ljuset är denna dag kallt och blått, det är toner som fortsätter upp på dukarna där abstrakta landskap breder ut sig. Världen utanför hålls dock på behörigt avstånd, den skånska naturen får inte vara för påträngande. Distansen är nödvändig för att kunna stänga ute yttre intryck och istället vända blicken inåt.

Pall Sólnes arbetar i en processuell tradition långt från friluftsmåleri. Här är inget på förhand givet. Skissen är startpunkten, en början att utgå ifrån innan färg och form tar över och börjar leva sitt eget liv i samspel med Sólnes blick och känsla. Han går in i sina dukar förutsättningslöst för att sedan arbeta snabbt. Till skillnad mot avbildandet där målet är utstakat och något man ska uppnå, är abstraktionen fri. Varje penseldrag, varje tillägg och förändring är något nytt och oväntat även för konstnären. Arbetsglädje och spänning, nyfikenhet och undran om vad det färdiga resultatet kommer att bli i en kreativ process som också måste styras, kontrolleras. Ofta arbetar han på flera dukar samtidigt, går mellan dem och låter dem växa fram på dukar i olika storlekar. De blir som en familj där den ena går in i den andra, men där varje bild har sin egen prägel, sin egen betydelse, precis som en familjemedlem har sin egen karaktär samtidigt som den ingår i en större helhet. Även skisserna utvecklas. Några av dem blir färdiga verk i egen rätt, andra stannar kvar som idé.

 

En stämning, ett ljus

Páll Sólnes bilder är abstrakta, men trots det alltid på gränsen till det igenkännbara. Inför de måleriska landskapen börjar betraktaren tolka in sina egna bilder. Himlarna är påfallande vida, molnformationerna dramatiska. Dikten i inledningen ovan är skriven av den isländske poeten Snorri Hjartarson och heter En ö. Gudmundur Oddur Magnusson, professor vid Konsthögskolan i Reykjavik, citerar den när han ska beskriva Sólnes verk. Han fortsätter:

”Färger och ljus skymtar fram, antingen är de jordiska eller också komna från en annan värld. Möjligtvis växer där någon enstaka blomma ur myllan, eller så blixtrar där kanske ett ljussken från ett ovädersmoln en glimt i ögat, sprungen ur en lysande klar färg.”

Det isländska inslaget är inte uttalat, men finns som klangbotten. Färgskalan är också delvis hämtad hemifrån Island. Den kalla blå har ögat tränats på sedan barnsben, det gröna i våra svenska skog- ar är mer främmande. Själv menar Páll Sólnes att han inte kan knyta sina bilder till specifika platser, men att påverkan av platserna spelar roll. - Annars är det som att kliva in i ett helt nytt landskap som tar form på duken och som bara finns på denna duk. Komponenterna kan vara minnen, sinnebilder, en stämning, ett ljus som verkar bekant. Och målaren förstås - och målarfärgen. Den brittiske konstnären Lucian Freud sa någonstans att lära sig konsten att måla är att lära sig att använda målarfärg.

Páll Sólnes föddes i den lilla byn Akureyri på Island 1953. Efter gymnasiet blev det studier i litteraturvetenskap i Köpenhamn, innan han konverterade till måleriet som han uttrycker det. Sam- manlagt blev det tolv år i Danmark där han bl.a. studerade klassisk teckning på Ny Carlsberg Glyptotek och måleri för Poul Eje. Fyra år på Danmarks Designskola hann det också bli innan han så småningom fann vägen till Sverige. 1999 träffade han genom gemensamma bekanta María Àrnádottir som kommer från samma by på Island. Hon hade då bott och verkat i Skåne i många år och valet föll därför på Sverige när de flyttade ihop. Maria Àrnádottir har arbetat inom teatern, först som skådespelerska på bl.a. Malmö Stadsteater, sedan frilans som regissör, pedagog och producent.

 

Cyklisk komposition

Tillsammans letade de hus på skånska landsbygden och fann till slut den forna lanthandeln i Vallarum strax nordost om Vollsjö. Här blev det många produk- tiva år innan pendelavstånden blev för påfrestande och de valde då att satsa

på den gamla gården utanför Bollerup. Flytten gick 2009. Den första tiden var gården helt obeboelig och de fick låna gästlägenhet hos vänner i Peppinge. Idag är huset nästan färdigrenoverat. Den vita luftigheten och elegansen i vardagsrum och ateljé kontrasterar mot de varmröda väggarna i det ombonade rymliga köket.

Vi sitter vid det generösa köksbordet, dricker te och kaffe och äter choklad- praliner och samtalar om konsten och livet på landet. När tillvaron känns för trång blir det direktsänd opera från New York på biografen i Tomelilla, en tur till Köpenhamn eller Berlin för att gå på konstutställningar och teater.

Vid sidan av måleriet arbetar Páll Sólnes även med grafisk formgivning, bl.a. för uppdragsgivare i Danmark. Samarbetsprojekt med andra kultur- skapare har det också blivit under åren. Tillsammans med musikern Nadja Eriksson har han gjort en konst- och musiksvit kallad Tolv som uruppfördes i Nicolai kyrka i Simrishamn 2010. Med varsin tolkning av tidens gång under ett år trädde månadernas ansikten fram till en cyklisk komposition i tolv delar för kör, orkester, solist och målarduk.

Både Páll Sólnes och María Àrnadóttir har fortfarande familj på Island dit de åker två gånger per år. Och Páll Sólnes betraktar sig som Islänning med stort I. Och kanske t.o.m. ett utropstecken efter! Hemlängtan känns av, men när de väl är på Island upplevs den världen för liten. Nackdelen med att höra hemma i två länder är splittring och avsaknad av tillhörighet, fördelen är tvåspråkighet och bredd. Men i Sverige kommer de fortsätta att leva och verka. Till ateljén och galleriet i Vallarum återkom år efter år en skara genuint intresserade besökare. Efter flytten tappades en del, men långsamt har de börjat finna vägen till gården vid Bollerup där den rödgula bollen som signalerar Konstrundan nu vajar för vinden på slätten.